Solen strålar in genom sovrumsfönstret, jag ligger kvar och känner direkt att det är ”en sån dag ”idag…..
När jag vaknar av smärta på morgonen så vill jag bara dra täcket över huvudet ta någon stark tablett, fortsätta att sova tills det är över….Men jag vet ju att det inte funkar så och absolut inte löser något egentligen. Tankar som att det är orättvist, jag orkar inte, jag är trött på det här har en tendens att dyka upp och försöka sänka sinnesstämningen ännu mer.
Jag ligger kvar lite till och gör en kroppscanning bara för att verkligen känna efter var smärtan sitter. När man levt med smärta ett tag har kroppen en tendens att slå ihop smärta från olika ställen i kroppen och få det att kännas som bara något enda stort monster. När jag gör en kroppsscanning så brukar jag snabbt kunna känna var smärtan är som värst idag och samtidigt lägga märke till vad som är spänningar eller till och med stelhet för att jag legat still en hel natt. När jag har gjort det så känns det mycket mer hanterbart. Visserligen har ju smärtan inte på något sätt försvunnit eller minskat men jag väljer att känna in den istället för att jobba emot den vilket tar galet mycket energi för den är ju där oavsett om jag vill eller inte. Många gånger i mindfulness sammanhang kan man få höra att man ska ”Välkomna smärtan”…..och riktigt där kan jag inte helt säga att jag är att jag kan välkomna den…..men jag accepterar den och det gör min vardag så mycket lättare.
Efter kroppsscanning i sängen där jag känt in min kropp var den befinner sig precis just idag så går jag upp, tar en kort promenad med hunden för att få i gång cirkulationen i kroppen därefter ett kortare MIMY pass. Idag fick det bli ett kortare och det är en del i att acceptera att det är ”en sån dag”. Där emot kan det bli flera kortare meditationer under dagen för att på sätt lätt kunna känna om smärtan är på väg att bli värre och då bryta den genom vila eller lättare rörelser.
Vem är då jag?
Förutom det allmänna ni kan läsa om mig vid sidan här så är jag en f.d mycket aktiv person som jagat genom livet och ägnat alldeles för lite tid åt att lyssna på min kropp som försökt ge mig signaler på vägen att det är dags att ta det lite lugnare….det slutade med en opererad höft som drog ner tempot något för mig men inte tillräckligt så sedan tillkom långvarig smärta i nacken som slutade med en steloperation för ganska precis ett år sedan. Detta blev brytpunkten för mig och starten på mitt nya liv med konstant smärta men med enormt mycket mer trygghet, glädje, lugn, tacksamhet och kärlek till mig själv än jag någonsin tidigare haft i mitt liv. Självklart balanserade jag på depressionens kant när jag fick besked att jag aldrig skulle kunna springa eller instruera tuffa dansklasser igen men med hjälp av MIMY så hittade jag så lärde jag mig att flytta fokus från vad jag inte kan göra eller kommer kunna göra till vad jag faktiskt kan! Det blev en vändning för mig. I våras fick jag en ny smärta när nacken äntligen var bättre men långt ifrån bra….denna gången var det ländrygg, ljumske och vänster ben som smärtar och kraften i vänsterben är borta. Diskbråck? Med största sannolikhet enligt läkare och sjukgymnsten. Inte helt orimligt med tanke på min redan slitna rygg, och efter steloperationen blev det ökad belastning på de övriga diskarna.
Självklart har jag dagar som den idag när det är riktigt jobbigt men med hjälp av de verktyg jag nu har och medveten om hur stark tankens kraft är på mitt mående så är det hanterbart. En dag som denna så har jag oftast en stund när jag släpper allt och låter tårarna, sorgen, ilskan få komma….för det är en sån dag! Men sedan räcker det! Jag brukar känna själv att det liksom tar slut och jag blir trött på att känna mig ledsen och arg. En meditation med någon affirmation som passar mig precis i stunden där och då, brukar ta mig in i nästa läge och ge mig en dag som får mig att må så bra jag kan, med de förutsättningar som finns, på alla andra plan genom att jag gör sådant jag mår bra av, fysiskt och psykiskt. Men jag kan inte göra det om jag inte acccepterar den situation jag befinner mig i. Och idag accepterar jag dessutom att det är ”en sån dag”……de behöver också få finnas.
Det finns en plats där allt i mitt liv blir så mycket lättare, det finns inga måsten och det är enkelt att bara vara. Vår segelbåt! Så nu tänker jag ta min hund och promenera i eftermiddagssolen ner till båten och där möta upp min man efter hans jobb för att bara vara…..Även när livet känns tufft så kan det ändå kännas väldigt bra!?! Visst är det konstigt men fantastiskt!