När jag började utbilda mig i mindfulness och yoga trodde jag till en början att då jag väl diplomerats skulle jag bli som mina lärare Ola Schenström och Göran Boll. Tala långsamt, gå långsamt, sitta tyst och se kontemplativ ut då eleverna pratar med mig.
Men diplomen hjälpte inte. Jag pratade fortfarande högst och snabbast och har insett att mindfulness gjort att jag blev MER av mig själv – eftersom metoden fört mig tillbaka till barnet jag en gång var – dvs originalversionen av mig själv (därefter tog det mig ca 9 år att våga vara originalversionen av mig själv i alla sammanhang).
Barnet i mig är det skrattande, sprudlande yrvädret men samtidigt även flickan som blivit tilltufsad av livet. Med en östeuropeisk pianolärare som varje söndag upplyste mig om hur besviken Mozart blev då han hörde mig från andevärlden och en balettlärare som undrade varför midjemåttet vuxit lagom till våruppvisningen hade jag det som 10 åring inte särskilt lätt med självkänslan.
Att komma i kontakt med barnet inom mig har inneburit att komma i kontakt med smärtan som i tidig tonår orsakade mig diverse självskadebeteenden och återkommande depressioner.
Just därför kan jag idag stå här och bara skratta. Högst av alla. Jag om någon har hållit tillbaka oceaner av glädje och njutning.
Jag har en buddhaliknande vän som alltid upplyser mig om ”andra sidan myntet” då jag råkar kategorisera eller döma någonting. Det får mig att tänka på det yogan lärt mig- att skillnaden mellan vishet och galenskap är hårfin och att glädje och sorg är en del av samma mynt.
Och det är i det gränslandet jag pendlar fritt idag både i mötet med mig själv och mötet med mina enskilda klienter i min roll som yogaterapeut.
När vi vågar möta vårt inre mörker och vår smärta får vi samtidigt inträdesbiljetten till ett oändligt ljus och en outslinlig glädje.
Kika gärna på den korta filmsnutten med Ulf Wallgren under rubriken ” Don´t grow up, it´s a trap” och låt dig inspireras : )
Vill du ha hjälp att hitta barnasinnet? Kontakta mig!